Frida ”Trendenser” möter Lovisa Burfitt

Utflykter, insikter och mötet med en svensk modeikon

Det är lördag morgon i Göteborg. Klockan är strax före sju och höstluften krispigt klar. Det frasar av löv under skorna när jag korsar Vasaparken, på väg till Centralstationen och det tidiga morgontåget till Lidköping. De sista tappra lönnlöven håller på att lossa från grenarna och singlar ner framför mig, vinglande, nästan berusade av stundens allvar när de sakta släpper taget om livet, gör ett ärevarv i vinden och lägger sig till rätta i gräset medan jag skyndar förbi. Jag går snabbt. Korta intensiva steg. Ljudet av klackar som slår mot asfalten ekar mellan huskropparna när jag kommer ut på Avenyn. Det låter högt. Smattrar som en kulspruta mellan sekelskiftesfasaderna. Men sånär som på mina egna steg är det bedövande tyst. Stan har inte vaknat ännu. Det tycks bara vara jag som är uppe och på väg. Och inte vartsomhelst. Idag ska jag nämligen träffa en av mina absoluta favoritkonstnärer – för första gången!

För den oinvigde kanske jag ser yrvaken och stressad ut, speciellt med tanke på att jag inte ens har hunnit vara hemma mer än10 timmar sedan jag landade på flygplatsen kvällen innan – efter en TV-inspelning och heldags pressplåtning i Umeå. Men faktum är att jag inte är ett dugg trött. Det känns snarare lite som min egen födelsedag. Och just därav är jag så upprymd att jag inte kan gå lugnt och stilla, trots att jag inte alls har bråttom. Jag är på väg till ett vernissage i Lidköping för att intervjua min favoritillustratör Lovisa Burfitt som är med på öppningen av utställningen ”Mademoiselle Oiseau” på Rörstrands Center. Och min entusiasm vet inga gränser. Jag till och med vaknade av mig själv, en timme före väckarklockan.

Lovisa Burfitt och Mademoiselle Oiseau
Jag har fascinerats av Lovisa Burfitts modeillustrationer i många, många år. Hennes flyhänta teckningar har publicerats i glossiga magasin som Vouge, Elle och Grazia. Hon har illustrerat mönster för giganter som H&M (inte bara i Sverige utan för butikerna i N.Y., London, Tokyo, Seoul, och Moskva), Givenchy och Bloomingdales. Och som modeskapare har hon formgett för sitt eget klädmärke Burfitt. För oss inredningsintresserade förknippas Lovisas namn ofta med moderna tavlor av långa ben och vackra skor. Hon har gjort sig känd för att bjuda på en gnutta av modevärldens flärd, som guldkant till vår grå vardag.

De senaste åren har hon även får dekorera en populär porslinsserie för Rörstrand. Och det är på grund av den senare hon just nu befinner sig i deras museilokal, tillsammans med ett femtiotal tavlor som tecknats kring den lilla hittepåfiguren Mademoiselle Oiseaus liv i Paris.

Lidköping och Rörstrands Center
Två timmar senare sätter jag ner mina Acne Cypresser på Lidköpings perrong och tar sikte på Rörstrands Deignmuseeum. En knapp femminuterspromenad från stationsklockan. Parketten på Designmuséets café knarrar och lokalerna doftar nybakta bullar. Så dyker hon plötsligt upp bakom ett hörn, i sällskap av sin handledare Kent Eriksson. Lovisa är tre äpplen hög och har det långa håret uppsatt i en rosettliknande frisyr mitt på hjässan. Hon kryssar mellan caféstolarna med en utsträckt hand och ett stort leende. Det första som slår mig är att hon är så liten. Och kort. Faktiskt kortare än mig, som mäter 157 centimeter i strumplästen. Så det är en petit ung dam, men med massor av energi och karaktär, som går mig till mötes. Idag är hon dessutom extra sprallig. Vernissagenerverna har börjat ge sig till känna, vilket redan har fått konsekvenser. Vi hinner knappt sätta oss tillrätta med varsin tekopp förrän hon har flugit upp i skräddarställning, krånglat av sig ena skon och trollat fram en stor ispåse.

Men, vad har du gjort med foten?
- Jag tappade en del av en kakelugn på tån när vi skulle skruva ihop utställningen. Och de där grejorna väger ju en del. Det gör ganska ont faktiskt. Men jag har så mycket att tänka på nu så det känns inte så farligt.

En del av en kakelugn..?
- Ja, vi har gjort två kakelugnar med mina dekormålningar på, inför vernissaget. Det kanske låter konstigt men Anna Lerinder som har gjort formerna på porslinet till Mademoiselle Oiseau, berättade för mig att alla konstnärer som kommer till Rörstrand för att göra en utställning brukar ta fram en riktig praktpjäs. Jag funderade lite över där och klurade på vad jag själv skulle kunna hitta på. Kvinnor tenderar ju så ofta till att göra yttepyttesmå saker, medan män tar för sig lite mer och jag ville göra något riktigt stort. En dag när jag lunchade med Kent Eriksson, som är projektledare på Porslinsfabriken och min handledare i det här arbetet, så föreslog han att jag skulle göra två kakelugnar. ”Jamen, det var en bra idé tyckte jag”, och på den vägen blev det.

Kakelugn som konst, det låter dyrt. Vad kommer en sådan praktpjäs att kosta?
- En vanlig kakelugn kostar 100 000 – 125 000, men i den här får du både kakelugn och konstverk i ett, för ”bara” 175 000 kr. De kommer tillverkas i en serie om fem exemplar, så man får se det som en investering” fyller Kent Eriksson i och fortsätter berätta om Porslinsfabrikens mångåriga traditioner och kunskap kring att göra ytterhöljen för just kakelugnar.

Finska Uunisepät har gjort själva innanmätet och Porslinsfabriken har gjort ytskiktet. Lovisa har målat och dekorerat och Kent har hjälpt henne exprimentera fram två olika nyanser med hjälp av gammeldags färger och teknik. Det har resulterat i två modeller. En grön och en vit, med detaljer av bladguld. Eldfönstret är inte tänkt att stängs igen med mässingsluckor som förr, istället har man valt att montera en rektangulär glasskiva som nästan liknar en platt-TV.

- ”Ja, lite som en flatscreen. För vi vill ju se elden nuförtiden” skrattar Lovisa som ömsom baddar sin stukade tå, ömsom dricker ur tekoppen framför henne. Som om hon inte riktigt kan bestämma sig för vad hon ska fokusera på. Det märks att hon är ivrig och laddad inför utställningen som slår upp sina portar om en knapp timme.

Lovisa Burfitt har illustrerat mode sedan 1997 och är idag baserad i Paris där hon även har sitt klädmärke Burfitt. Hennes illustrationer finns bland annat på restaurang East i Stockholm, H&Ms butiker i Milano, Tokyo och Köpenhamn samt i reklamkampanjer för franska Kenzo. Lovisa illustrerar varje månad för Elle Uk och nyligen bar franska Vogues chefredaktör Carine Roitfeld en specialdesignad t-shirt av Lovisa, med ett porträtt av henne själv, på röda mattan i Cannes. Franska Vogue hör också till de tidningar som specialbeställer Lovisas handgjorda masker och huvudbonader. Jag försöker gång på gång hitta tillbaka till mitt manus, men Kent och Lovisa pratar på. Tar verbala omvägar och vi hinner gå igenom hela utställningens innehåll, osedd, innan jag får en syl i vädret och kan ställa min första riktiga fråga. I samma stund reser sig Kent. Han vill gå hem och byta om innan vernissaget startar. Så plötsligt är jag ensam med Lovisa och mitt tomma dokument på datorn, som ska fyllas med hennes svar.

Okej. Inredningsbranschens motsvarighet till sportjournalisternas klassiska fråga ”hur känns det” verkar vara ”vad inspireras du av”. Du har ju en gedigen bakgrund inom modebranschen. Om vi börjar där. Vilka modeskapare hämtar du kraft ifrån?
- Galliano, om man bortser från hans politiska uttalanden. Hans formspråk är så otroligt teatraliskt, som om det flyr in i en drömvärld. Och så gillar jag Vivianne Westwood. De två är ju väldigt nära besläktade. De är båda britter och har en grund i det superskräddade. De kan sitt hantverk och gör fantastiska korsetter och kostymer och sen blir det galet på det. Med fantasifulla masker, huvudbonader och så. Men jag dras också till motsatsen. Typ Ann Demeulemeester. Jag gillar hennes raka linjer. Rena former. Det är så avskalat och elegant.

Oj, hur stavas hennes efternamn?
Lovisa blundar, försöker antagligen se ordet framför sig, och så sträcker hon upp ett finger och liksom ritar namnet i luften medan hon bokstaverar till mig. Det är tydligt att hon har ett starkt bildseende.

- D-e-m-e-u-l-e-m-e-e-s-t-e–r.

Jag betraktar den paljettklädda lilla uppenbarelsen framför mig och för en kort stund ser hon ut som en av sina egna penselstrecksteckningar. Tunn och gracil, men ändå väldigt bestämd. Lovisa har ju också ett fantasifullt formspråk, precis som de modeskapare hon ser upp till, och det har
hon också översatt på porslin. Hennes historier påminner om de antika Italienska fajanserna som också hade en egen historia. Serien Mademoiselle Oiseau har samma grundtänk. Och även om hennes penselstreck och prickar må se spontana ut, ligger det en hel del jobb bakom för att få det att se just så flyhänt och samtidigt exakt ut på samma gång.

Jag läste att du ritade om den populära skotavlan på Wonderwall typ 50 gånger innan du blev nöjd. Hur många gånger fick du knyckla papper innan du kände dig tillfreds med Mademoiselle Oiseau?
- Ha ha… ja du. Den där skotavlan fick göras om mer än 50 gånger. Men det är svårt med anatomi. Fascinerande, men svårt. Jag fick inte till rätt vinkel på höften helt enkelt. Eller så stod hon inte rätt. Så det tog sin tid. Men det är väldigt olika det där. Ibland går det snabbt också. Vouge skulle göra en modespecial om om Galliano (innan skandalen) och jag fick i uppdrag att rita ett tryck på en t-shirt som skulle plåtas på honom. Jag blev lite nervös, för jag är ju väldigt förtjust i honom som modeskapare, så jag trodde det skulle ta tid. Men den skissen satte jag faktiskt direkt, på första försöket. Mademoiselle Oiseau har snarare växt fram. Detaljerna har liksom tillkommit med tiden. Och historien har skrivit sig själv allt eftersom jag pratat och berättat om henne.

Jaha, så hon är delvis frukten av intervjuerna om henne? Intressant. Dina teckningar är ju väldigt kreatva och detaljrika, ibland känns de nästan som vuxensagor. Du har aldrig funderat på att skriva ner alla tankar och illustrera dem. Kanske till en godnattbok för vuxna? Jag tror vi skulle behöva något sådant istället för att ligga och pilla på våra telefoner precis innan sängdags.
- Faktiskt. Jag har sådana tankar. Men vi får se vad det blir. Just nu är ju porslinet min målarduk och det är ett lite annorlunda material att arbeta med. Bläcket flyter ju inte ut där, på samma sätt som när man målar på papper, så man måste vara mer bestämd. När jag fick det här uppdraget kände jag mig trött på alla snygga tjejer i modebranschen och ville göra något med karaktär. Så jag tänkte att jag kanske skulle göra en tant istället? En tant som satt i ett fönster med sin katt. Som bor i en våning, någonstans i Paris. Hon är en senil och ganska politiskt inkorrekt. Eller, hon ber inte om ursäkt för sig längre. Hon tycker och skriver insändare till tidningarna och är lite obekväm, sådär. Hon har aldrig varit gift. Hon är ju ”Mademoiselle”. Men hon har varit med och gått på alla galor och känner alla och är rik som ett troll. Tror jag. Nu stannar hon mest hemma, men reser bort i sitt huvud. Hon sätter sig på den flygande mattan med sina katter och med fåglarna. Om hon behöver handla skickar hon katterna eller fåglarna, eller virar ner sin lilla korg. Ibland knyter hon en lapp i en rulle kring den rosa katten. Lite så. Det finns ganska mycket kvar att berätta om henne och det är vad tavlorna i utställningen handlar om. Lösryckta detaljer från hennes liv, visade i hennes hem. Lite som jag tror att hon bor.

Hur bor du själv?
Jag bor i Paris, sen 2002. Jag är gift med en fransman. Men vi håller på att bygga hus i södra Spanien. Enkelt, närproducerad och av trä som kommer från Granada. Det är mycket markarbete runtomkring. Tomten är uppbyggd på terasser, så det kommer ta ett tag innan vi
kommit igång på riktigt. Än så länge har vi bara gjort en verktygsbod och bearbetat underlaget. Men det ska bli ett enkelt hus. Rustikt, med rena linjer. Så kan man exprimentera på insidan istället. Med tapetvalen, köket och möblerna.

Jaha, men jag tänkte mig dig lite mer som en sekelskiftesvåning. Som Mademoiselle Oiseau.
- Jo, det är jag nog också. Speciellt eftersom jag har bott i Paris så länge. Just därför tänkte jag att vi skulle importera fönster från Frankrike till det nya huset. Eller allra helst låta tillverka likadana, som påminner om franska modellen. Vi bygger ju i en ekoby, så allt ska vara närproducerat.

Plötsligt har klockan blivit halv ett och Lovisa måste kila iväg för att byta om. Jag tar en lov i lokalen och fotograferar tavlorna, de små tittskåpen och utställningen intill kakelugnarna. Allt eftersom tiden går börjar det droppa in gäster. En brokig skara. Både åldersmässigt och stilmässigt. Lovisa dyker upp bakom ett fransdraperi. Rödklädd från topp till tå.

Vilka tänker du dig som dina kunder? Eller målar du helt utan målgrupp?
- Jag vet att Rörstrand vill att jag ska tilltala en yngre målgrupp, men jag gillar att tänka som modeskaparna gör. De skissar ju för en ung kropp, men sen är det oftast tanterna som har råd att köpa och som därmed blir de faktiska kunderna. Så man får inte måla in sig i ett hörn. Jag gillar när mor och dotter kan låna kläder av varandra. Lite så tror jag det är med Mademoiselle Oiseau också. Hon skulle lika gärna kunna leva 1911 som 2011.

Vi hinner gå runt en snabb sväng. Lovisa viftar yvigt med armarna och visar sina personliga favoriter bland tavlorna. Själv fastnar jag för en skotavla, med detaljer i bladguld. Den kostar som en halv årshyra så jag tittar bort och försöker fokusera på fotograferandet istället. Vernissaget öppnar, Kent håller ett invigningstal och Lovisa får skriva autografer. Snabbt fylls väggarna med röda klisterprickar. Den ena tavlan efter den andra tingas och säljs. Lovisa strålar och det går inte att ta miste på energin i lokalerna.

Klockan närmar sig hemresa och jag packar ihop utrustningen för att bege mig till tåget. Jag kryssar mellan besökarna för att försöka säga hejdå till Lovisa och arrangörerna. På vägen genom utställningen passerar jag benparet med silverskorna igen. Och innan jag hinner hejda mig själv har jag tingat nummer 24, betalat handpenning och är blivande ägare till ett äkta orginalverk. Lyckan bubblar genom kroppen värre än champagnen i mitt glas när jag till slut hittar Lovisa längst inne i lokalen. Hon får en kram, jag säger tack och på återseende. För den 26 februari, nästa år, när utställningen stänger kommer jag att åka tillbaka för att hämta mitt konstverk. Vill du själv se utställningen, eller lägga vantarna på ett exemplar av hennes modekonst så har du alltså nästan fyra månader på dig att besöka Lidköping. Men skynda dig, så att du hinner dit innan prick alla 54 tavlor på väggarna har samma färg som Lovisas klänning!

———
Text & bild: Frida Ramstedt © Rörstrand 2011
Fakta:
Utställningen pågår 5 november 2011 – 26 februari 2012, och är öppen sju dagar i veckan.
Kontaktuppgifter:
Rörstrand Museum
Fabriksgatan 4
531 30 Lidköping
tel: 0510-250 80
Antal konstverk och prisklasser:
54 stycken orginalillustrationer exklusive en spegel och två stora kakelugnar som tillverkas i en
serie om 5 exemplar vardera. Pris från ca 1500 – 10200 kronor styck.
Förutom tavlorna finns några specialgjorda Mademoiselle Oiseau produkter i Röstrands Museum butik och på museets webshop i form av bricka, glasunderlägg och så en kökshandduk i samarbete med Almedahls.